Avbildande resa till Nordkap

Av Anders fredrik Skjöldebrand

altaklippor

Bakgrund till resan, konflikten med reskamraten Acerbi

I september 1798 anlände italienarna Giuseppe Acerbi och Bernardo Bellotti till Stockholm efter en resa landvägen upp genom Sverige via Göteborg och Trollhättan.  Deras avsikt var att bege sig vidare till Nordkap. Acerbi, 26 år gammal med juridikexamen från universitetet i Pavia,  kom från en förnäm familj i Castel Goffredo, en liten stad i Lombardiet. Han var en lika äregirig som mångbegåvad man; polyglott, musikalisk, konstnärlig och med stora kunskaper inom botanik, zoologi och naturvetenskaperna. I sitt följe hade han landsmannen Bellotti, om vilken inte mycket mer är känt än att han var en rik bankirson från Brescia på bildningsresa. Paret blev mycket väl mottagna i huvudstaden och kom att stanna där i ett halvår.

Acerbi som ung man. Stick av Ludwig Gottlieb Portman.

Skjöldebrand stiftade bekantskap med Acerbi och Bellotti under en musikalisk afton hos greve Nils Cronstedt, och fick där höra om deras resplaner. Skjöldebrand, då av överstes grad och tjugo år äldre än Acerbi, blev entusiastisk och beslöt sig efter lite efterforskningar om italienarnas ekonomi och vandel för att ansluta sig till expeditionen. Bidragande därtill var säkert att han råkat i ekonomiskt trångmål och räknade ut att resan skulle bli billigare än att bo motsvarande period i Stockholm.

Skjöldebrands första intryck var uppenbarligen gott, och han beskriver Acerbi som "en ganska artig man, som ännu ej upphunnit medelåldern; han var kvick, kände väl till den nyare litteraturen och ägde vackra musikaliska talanger". Bellotti får omdömet: "Bellotti syntes något enfaldig och talade vanligen ej mycket". Efter resan skulle det positiva intrycket av Acerbi vara förbytt i bitter fiendskap, medan däremot omdömet om Bellotti var betydligt fördelaktigare.

Missämjan mellan Skjöldebrand och Acerbi började ganska snart efter avfärd och tilltog under resans gång. Författaren skriver i sina memoarer: "Jag hade ej rest många dagar, förrän jag fann, att herr Acerbi var en fin, illslug egoist, sådan som italienare oftast beskrifvas" [sic]. Acerbi uttalade sig ofta nedlåtande om de värdar hos vilka de var inkvarterade, om ortsbefolkningen, och då alldeles särskilt om samerna, vilka han ansåg vara ytterligt primitiva. Han var dessutom ganska framfusig och fräck mot damer.

En enskild händelse som särskilt upprörde författaren var då Acerbi med hans hjälp sökte övertala Bellotti att bli kvar i Uleåborg, med hänvisning till att denne med sin klena kroppskonstitution inte skulle klara de strapatser som väntade i Lappland. Skjöldebrand anade att Acerbis egentliga syfte alls inte var någon omsorg om Bellotti - vars fysik i själva verket var utmärkt - utan snarare att som ensam italienare bli först på Nordkap, och på så vis nå än större berömmelse. Acerbi vann denna dragkamp, och Bellotti kom aldrig att få se Nordkap.

Det ska här understrykas att detta är författarens högst subjektiva åsikter. Säkert förekom en del konkurrens mellan dessa båda självmedvetna herrar, lägg därtill rakt motsatta personligheter kryddat med olikheterna mellan sydeuropeisk och nordisk mentalitet. Acerbi var i egenskap av "exotisk" italienare naturligtvis den självklara medelpunkten för allas intresse, något som säkert kan ha väckt en del avund hos författaren. Acerbis levnadstecknare, den finsk-italienske litteraturprofessorn Roberto Wis, tillstår att det troligen ligger en hel del sanning i Skjöldebrands negativa omdöme. Acerbi å sin sida omnämner Skjöldebrand rätt sporadiskt och i ganska neutrala ordalag i sin egen reseberättelse.

Vad som är helt belagt är att Acerbi senare olovligen publicerade ett flertal av Skjöldebrands avbildningar i eget namn. Acerbi hade vid återkomsten till Uleåborg fått kalkera av ett antal av författarens skisser mot ett fönsterglas, detta efter att ha givit sitt hedersord på att inte missbruka förtroendet.  Skjöldebrand fick några år senare till sin stora förvåning i en bokhandel i Stockholm syn på en bild misstänkt likt hans egen av Torneå i midnattssol, och detta med Acerbi som upphovsman. Detta kopparstick, jämte ytterligare några kopior av Skjöldebrands teckningar, fanns med i Acerbis illustrerade reseskildring Travels through Sweden, Finland and Lapland to the North Cape, in the years 1798 and 1799. Verket blev en storsäljare, översattes till flera språk och räknas än idag som en klassiker inom äldre reselitteratur.

Som om detta inte var nog hade Acerbi dessutom sålt några av Skjöldebrands bilder vidare till en annan upptäcktsresande,  greve Etienne Bourgevin Vialart de Saint-Morys, som i sin tur publicerade dem i eget namn i sin egen reseskildring. Saint-Morys var dessutom så fräck att han antydde sig själv ha publicerat Travels... under pseudonymen Giuseppe Acerbi. Acerbis bedrägeri slog på så vis tillbaks på honom själv.

Acerbis Travels... väckte en hel del ont blod i Sverige, om än av andra skäl än kopierade illustrationer. Hans föga smickrande beskrivningar av svenska förhållanden och betydande personligheter, inklusive den svenska konungen, fick Gustav IV Adolf att förbjuda bokens utgivning i Sverige. Det gick så långt att boken förbjöds att tryckas även i Preussen och Sachsen, och att Acerbi arresterades i Paris efter påtryckningar från Gustav IV Adolfs regering. Misstanken föll nu på Skjöldebrand som egentlig upphovsman till Acerbis kritik. Han såg sig därför tvungen att publicera ett genmäle där han helt tog avstånd från Acerbis uttalanden. Denna "pudel" var inget annat än en omvändelse under galgen med tanke på att Skjöldebrand senare personligen deltog i avsättandet av Gustav IV Adolf.

Om Bellotti finns inte mycket bevarat. Skjöldebrand skriver i memoarerna "Bellotti bör jag göra den rättvisan, att jag af honom ej hade någon olägenhet". Sin taltröghet och enfald till trots tycks Bellotti ha haft något av ett janusansikte. Under vistelsen i Uleåborg ville en släkting till författaren, baron Silfverhjelm, demonstrera sina färdigheter som magnetisör. Bellotti underkastade sig hypnosen, och under dess inverkan gav han på franska (vilket ej var hans modersmål) insiktsfulla svar på frågor om Italiens politiska ställning. Vid ett senare tillfälle gästade resesällskapet Kengis bruk, där man av ägaren blev rikligt trakterade med stark punsch. Bellotti, helt ovan vid dylika drycker, blev raglande berusad. Acerbi, som visste att Bellotti i Wien varit dödligt förälskad i en aktris, ville spela honom ett spratt. Han låtsades ha fått ett brev där det stod att aktrisen var död. Bellotti blev helt förstenad och höll sedan ett storslaget lovtal på flytande franska till hennes ära. Därefter rusade han mot Torneälvens brusande fors för att dränka sig, men blev i sista sekund hindrad av Skjöldebrand. Acerbi kommenterade detta överslätande med att Bellotti nog skulle ha stannat när han väl såg forsen.

Detta var alltså anledningen till att Acerbis och Bellottis namn i boken genomgående maskerats till "A**" och "B**"?

Acerbi drog sig efter efter debaclet med Travels... tillbaks under några år för att sköta familjens lantegendom i Castel Goffredo. 1816 blev han anförtrodd att vara redaktör för den högt ansedda litterära tidskriften Biblioteca Italiana. Därefter var han Österrikes generalkonsul i Alexandria i Egypten, där han bl.a. samarbetade med Rosettastenens uttydare Jean-François Champollion. Han arbetade på sin ofullbordade bok om Egypten till sin död år 1846.

Giuseppe Acerbi. Målning av Luigi Basiletti, 1826.

linjepng
Scroll Up